alexandra rosén

det är en strålande dag minst sagt mina vännor, trots det vilar ändå hösten i luften. något man å andra sidan kunnat känna av under de senaste dagarna (veckan) jag är faktiskt ett fan av sensommaren och kan inte sluta förundras över dess charm. jag menar hur cozy är det inte då klimatet diskret växlar i sina temperaturer?
eller då löven nyanserar sig till skiftande gulbrun? för att inte tala på alla höstgodbitar som kommer ut i butikerna så här dags, jag är trots allt ingen klockren sommarbrud med vita - genomskinliga klänningar. det är inte de att jag föredrar sommaren med alla äventyrliga resor och nätter. för tro mig, då vi talar om hud - kärlek - vänner - skratt och frihet är det mina rätta element. utan det jag vill hissa är de bylsiga, oversizade mysplaggen samtidigt som sandaletterna kan skrotas till mockadojor.

på tal om höst börjar verkligheten alltmer komma ikapp mig. då jag först nu insett att denna sommaren inte varit utav samma innebörd som resterande "sommarlov" i mitt liv. det är nu ett nytt kapitel har börjat skrida, jag ska inte tillbaka till skolbänken, och jag har inte den där tryggzonen kvar. uppenbarligen ska det inte köpas nya kollegieblock. och det är inget schema som ska öglas igenom med full förväntan.

vad som bekymrar mig är denna ovissa framtid, vad som komma skall.
samtidigt som det är en bubblande känsla av spänning och äventyr som ger utslag i förhoppningar.
men som den tänkare (filosof?) jag är. rubbas drömmarna av oro för det är faktiskt så att ... tänk om jag inte kommer in på utbildningen? tänk om jag inte får något jobb? tänk om jag inte får några extra tider? 
ett mardröms scenarium. ett dilemma av massa val.
hur ska jag kunna göra allt jag vill, alla drömmar, utan deg? 
jag måste ha ett tidsfördriv i någon form för att inte klättra på väggarna. det där med vuxen är inte alltid så soft, dagen i all ära får gå åt till att planlägga något hyss innan jobbpasset senare?

peace