Poeten miss rosé
... kommer fram. Var bara tvungen att ta tillvaro på den tillfälliga känslan (put the blame on the morning walk)
"Nu har du blivit sådär djup igen alexandra..." som angel skulle sagt medan hon lägger huvudet på sne och hopplöst iaktar mig med glittrande ögon och ett tyst skratt. Men hey, hallå, vem trivs inte när ens tempel fylls av familjär kärlek, spirande förväntningar, omtanke, tacksamhet?! (typiska symptom för julfever så säg?)
Spatserat en morgonrunda. Är numera saligt begistrad och stum över det frostiga vinterland vi omges av. Underbar kombination att ta en promenad då kylan är bitande, man får borra in ansiktet och de rosablommiga kinderna i yllehalsduken, solljuset belyser det tillsynes så mjuka och skimrande snötäcket. Skönt att bara stanna upp för en kortkort stund. Suga in nuet. Alla intryck, ljud, lukter, utan några tankar eller känslor.
Jag ska gymma nu.
... och på vägen hem kanske göra en snöängel eller två. Busigt. 
Hihi♥
