alexandra rosén

En sådan tisdag mina vänner. Karlstad strålar, behaglig till sin temperatur. Det är nästan så att man får en smärre chock då ögonen möter solljusets starka sken, knappt härdbart, då den senaste tiden gått under något vi kan kalla solförmörkelse.

Nåväl, vad gör jag en dag som denna? Jag har varit i skolan under förmiddagen. Jag har trejnat sammens med Lina. Jag har varit en tur på staden. Jag har lagat mat... och nu lite plugg (göra en sammanfattning av föreläsningarna, göra anteckningarna tydbara). Därefter ska jag ut en snabbis innan jag får besök ikv.

Förtillfället befinner jag mig i ensamhet. Under stillhet. Det är bara jag och tystnaden som fyller ut rummets kvadratiska väggar. Tankarna studsar tillbaka. Jag befinner mig i dilemman - fyllt av rädsla, fyllt av flyktiga tankar, fyllt av spontanitet, fyllt utav misstro och hopp. Vissa outrätade frågetecken. Vissa obesvarade frågor. Vissa saker jag misströstar. Vissa saker jag inte kan förstå... eller få ihop. Vissa saker vet jag. Eller gör jag? Jag borde veta bättre. Eller borde jag? Det var därför jag stängde av radion. Det är därför tvapparaten är på ljudlös. Det är därför spotify får stå orört. Det är därför jag just nu sitter och skriver ned det här - det är jag och tystnaden. Det är jag och mina farhågor. Det kan vara skönt att möta sin rädsla, sitt obehag, idag är en sådan dag (!)