alexandra rosén

Somliga har fått dela min djupare sida medan andra ännu inte upptäckt den. Jag tänkte göra en flummig introduktion av något vi alltför sällan delar med oss utav. Rädslan.

Vissa stunder går man på rosa moln, allt tycks flyta på i godan ro. Man trivs med vardagen och ser den med meningsfullhet. Man super in det vackra som omges. Den härliga, trivsamma delen. Men så plötsligt gör sig flyktiga tankar dig påmind om livet. Stannar du upp och möter dem? Benar du ut dina farhågor och frågor? Eller tar du den enkla vägen? Blundar och flyr. Intalar du dig kanske att det råder tillfällig förvirring? Finns det överhuvudtaget något svar till gåtorna dina? Och isf, hur vet du att det är rätt. Kan man någonsin veta? Och om man kan, kommer det då vara försent?

Jag delar gärna med mig av en av mina största rädslor. Tankar som aldrig kommer få utlopp i verkligheten. Denna ovisshet. Dennna maktlöshet - att du faller utanför kontrollen. Känslan av att allt runtomkring spinner på. Det finns ingen större makt utanför som du kan påverka. Det finns inget/ingen som kommer stanna upp för din skull, för att du behöver - tid. Mer tid till att finna svar, mer utrymme till att skapa din verklighet. 

Tanken är skrämmande "tiden finns inte". Trots det är det just det enda vi har. Tiden är den enda verklighet vi kan rättmäta oss efter.

Låt mig sammanfatta - livet är verkligen bitterljuvt. Till det hör att jag är en livsnjutare. Njuter av det lilla, elskar det jag omges av, det som upptäckas ska, det som smakats, lärdomarna, att var dag är unik. Minnena. Samtidigt som det stundtals kan skrämma skiten ur mig. Att inget är bestående. Att svaren mynnar ut i ändlösa gåtor. Detta är mitt dilemma - just på grund av att jag är en livsnjutare tycks jag aldrig bli mätt heller. Jag vill ha mer. Mer av livet. Mer tid till att skapa den verklighet som finns i tankar. Ge mig?

Men å andra sidan är sökandet, upptäcksfärderna, faktumet att det är du själv som skriver sidorna till din egna livshistoria - DET VACKRA MED LIVET. Det läskigt vackra! Att man möter upp och ger utlopp för sina tankar. Livet är ett enda stort mysterium och man kan inte annat än tillåta sig överrumplas. Och visst väcks förhoppningar, förväntningar då man kommer till insikt att man har en hel framtid att pynta med sin egna version av verklighet?